C

4 februari 2014 02:34

Det tog mig 5 år och 7 olika läkare innan jag fick min diagnos.

Jag har något som heter tremor (ofrivilliga skakningar i huvud, händer och ben)

Jag fick en klapp på mitt knä och ett vänligt ord - när du får fast jobb oc fast ekonomi ska du se att det går över. Jag hargått medicin som jag nu inte tar pga biverkningarna (vaknar mitt i natten kallsvettig av mardrömmar av att jag antingen skriker eller gråter hysterisk, men aldrig kommer ihåg vad jag drömt. )


Jag har mer eller mindre varit deprimerad hela mitt liv . Men har sett det som en svaghet att söka hjälp.
Förra året fick jag en chock av mina egna tankar.

Varje natt när jag skulle gå och lägga mig la jag täcket jätte fint runt omkring mig la mig på rygg och tänkte att det måste vara fint om jag skulle dö inatt.

Det är inte så att jag skulle ta livet av mig det skulle jag aldrig våga först och främst sedan så har jag alldeles för mycket respekt för de runt omkring mig.

Men bara ifall jag skulle dö eftersom jag alltid fick en liten panikångest innan jag somnade. Jag vaknade upp varje morgon. Jag slog upp ögonen och tänkte fan jag vaknade idag igen.

Tillslut orkade jag inte mer och sökte hjälp, eftersom jag är känslig på medicin så valde jag att träda en kurator. 4 gånger träffades vi och pratade om mitt liv, varje gång grät min kurator hysteriskt när jag gick därifrån. Jag kände då att det var inget stöd.
Hon sa att jag skulle medicineras samt min läkare propsade på mig det varje gång jag så de.

Tillslut så sa jag ja. Jag började med medicineringen och mådde jätte bra de första 2 veckorna. Jag var lycklig, men det avtog snabbt när de fick mig att vara vaken. ( pga medicinen så fick jag sömnbrist) så vi la in ännu en medicin som också var en antidepp medicin som jag blev trött av.

Första dagen som jag träffade min läkare så skickade hon en remiss till en psykolog eftersom hon ville att jag skulle ha professionell hjälp.

3 månader senat när jag ökat min medicin till 4 tabletter om dagen och de inte fungerade så gick jag ännu en gång till till läkaren.

Då visar det sig att hon GLÖMT att skicka iväg remissen i psykologen. Hon gjorde det då, tre månader sent.

Ett halvår efte jag träffat min läkare Ringer min psykolog att jag fått en tid.

Det är bara det att jag flyttade från Norrland till Göteborg jag mår mycket bättre och idag så är jag medicinfri..

Ibland går jag ner i mina svackor, men tar mig upp sakta igen ensam utan hjälp.
Eftersom jag inte orkar sitta och vänta på att någon kanske skickar iväg min remiss som kan hjälpa.

Det går sakta och kan ta en dag till flera månader att återhämta dig från ett fall, men jag lever och gör så gott jag kan :)

//c

Sara Modigh

4 februari 2014 15:19

Skönt att höra att du känner att du klarar dig utan mediciner. Jag känner också att alla psykmediciner har så mycket biverkningar att de inte väger upp de eventuellt goda verkningar man kan få.
Jag slutade med alla mina mediciner och lärde mig att leva med ångesten.
Vissa dagar är fruktansvärda. Men för det mesta går det ganska bra.

Den där kuratorn du gick till kan inte ha varit särskilt stabil och borde absolut inte ha jobbat om hon inte kan hålla sina känslor utanför jobbet.

Jag önskar di lycka till i framtiden och hoppas att du kommer må bättre!