Sjukvården - Den sjuka vården

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 17 februari 2014 13:15

VÅRDEN Psykiskt sjuka får sämre vård än andra då de drabbas av fysisk sjukdom. Dödligheten i exempelvis stroke och lungcancer är högre för dem med psykisk sjukdom. Landstinget är ytterst ansvariga för att jämna ut dessa olikheter, skriver idag Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.


För att nå en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen bör sjukvården prioritera dem som har störst behov. Psykiskt sjuka är en extra utsatt grupp, som bör ges särskild uppmärksamhet inom vården. Socialstyrelsens senaste utvärdering av den psykiatriska vården tyder på det motsatta. Personer med psykisk sjukdom dör betydligt oftare än andra i somatiska, det vill säga kroppsliga, sjukdomar som går att förebygga eller behandla.

Utvärderingen visar till exempel att av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.

Siffrorna visar på ojämlikheter i den somatiska vården, där psykiskt sjuka inte får samma goda vård som andra. Socialstyrelsen ser mycket allvarligt på detta.

 

Psykiskt sjuka får inte heller tillgång till rekommenderade läkemedel i samma utsträckning som andra. Diabetes ökar risken för åderförfettning, särskilt i kombination med högt blodtryck, rökning eller höga halter av kolesterol. Drygt 60 procent av alla diabetespatienter får därför blodfettssänkande läkemedel för att minska risken för komplikationer. Eftersom andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, såsom rökning, fysisk inaktivitet och övervikt, är vanligare bland psykiskt sjuka torde behovet av blodfettssänkande läkemedel vara större i denna grupp än för befolkningen som helhet. Ändå är det bara hälften av de psykiskt sjuka som får det.

Den förbättrade överlevnad efter hjärtinfarkt som har kunnat ses i befolkningen kan inte ses hos personer med psykisk sjukdom. Bara under de senaste fem åren har dödligheten efter hjärtinfarkt minskat med 10 procent i befolkningen men inte alls bland psykiskt sjuka.

Psykofarmaka kan öka risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Det förklarar inte fullt ut varför psykiskt sjuka personer dör till följd av kroppsliga sjukdomar i högre utsträckning när de väl fått dem.

En troligare förklaring är att de somatiska symtomen upptäcks senare i gruppen med psykiatrisk diagnos och att förutsättningarna för behandling därför är sämre. Det tyder på att psykiskt sjuka tvärt emot hälso- och sjukvårdslagens intention får ett sämre omhändertagande än andra. Det leder till onödigt lidande och ökar sjukvårdskostnaderna för samhället. Ju senare sjukdomen upptäcks desto dyrare vårdinsatser.

Vården har ett ansvar för att fånga upp de psykiskt sjukas hela sjukdomsbild. Det kräver utvecklade rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård. Här har landstingen mycket kvar att göra.

Personer med psykiatrisk diagnos måste få mer tid i primärvården och i den somatiska specialistvården. En sammansatt sjukdomsbild och en rad riskfaktorer kräver mer resurser och ett större ansvarstagande från vården. Läkaren kan inte nöja sig med att sätta receptet i handen på patienten. Mer kraft måste läggas på uppföljning av den kroppsliga behandlingen, kanske krävs tätare återbesök än för andra patienter.

Det är oacceptabelt att psykiskt sjuka får sämre somatisk vård än andra. Socialstyrelsen och vårdgivarna har ett gemensamt ansvar för att eliminera ojämlikheterna.

Socialstyrelsen kommer det närmaste året att göra ytterligare uppföljningar och analyser för att ta reda på mer om vad som ligger bakom skillnaderna i vård och dödlighet i kroppsliga sjukdomar hos psykiskt sjuka. Det är också ett viktigt granskningsområde för Socialstyrelsens tillsyn, till exempel när myndigheten inspekterar vårdkedjan och förekomsten av vårdplaner för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Landstingen är ytterst ansvariga för att ge medborgarna vård efter behov. De måste skapa förutsättningar för ett bättre samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård.

Ingen ska behöva dö i behandlingsbara sjukdomar bara för att hon eller han är psykiskt sjuk.

LARS-ERIK HOLM

Generaldirektör Socialstyrelsen

//http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/psykiskt-sjuka-far-samre-vard_4898367.svd


Av Sara Modigh - 10 februari 2014 13:15

– Vi har bland annat tittat på hälsoutfall, tillgång till vårdåtgärder och läkemedel samt på dödlighet, förklarar Peter Salmi vid Socialstyrelsen. Dessa rapporter har haft en jämlikhetsaspekt, frågan har varit om man får en jämlik vård eller inte.

Av olika skäl är livsvillkoren annorlunda för personer med en psykiatrisk diagnos och de har ett sämre hälsoutfall och en högre dödlighet. Ofta kan det handla om att psykiskt sjuka söker vård senare och dessutom kan olika riskfaktorer och levnadsvillkor bidra till en sämre hälsa.

– Men när vi har tittat på konkreta vårdåtgärder så har det visat sig tydligt att denna grupp inte alltid får den vård som de har rätt till. Det är helt enkelt så att om man har en psykisk sjukdom i bagaget så är risken stor att man inte får samma vård som andra, konstaterar Peter Salmi. Han säger också att många brukare har känt igen sig i dessa rapporter: att patienter inte blir trodda och att de kan uppfattas som lite stökiga. Dessutom har många svårt att göra sin röst hörd.

– Det kan också röra sig om att psykisk sjukdom kan skymma somatiska problem, så att somatiska symtom hänförs till den psykiska sjukdomen.
Men även om orsakerna är komplicerade till att psykiskt sjuka personer får sämre vård och riskerar att få sämre hälsa än andra, så betonar Socialstyrelsen i rapporterna att det är hälso- och sjukvårdens ansvar att nå denna grupp.

Hur skulle då de psykiatriska kvalitetsregistren kunna användas för att göra dessa brister i den somatiska vården mer synliga?

– Man skulle kunna använda de somatiska kvalitetsregistren mer, säger Peter Salmi, de har detaljuppgifter om patienterna när det gäller till exempel kvalitetsregistret Riks-Stroke och man skulle med deras hjälp kunna fördjupa de studier som vi har gjort. Det finns också möjligheter att göra liknande undersökningar med andra variabler.

I de psykiatriska kvalitetsregistren kan man även definiera andra populationer, menar Peter Salmi och man har också möjlighet att samköra register. Till exempel kan ECT-registret samköras med patientregistret och med läkemedelsregistret och på så sätt visa på vårdhistoria och följa upp biverkningar.

– När det gäller förskrivningen av ADHD-läkemedel så skulle man kunna kombinera BUSA-registret med läkemedelsregistret för att följa upp användning av läkemedel och effekter under längre perioder, säger Peter Salmi.

– Det är viktigt att man tänker mer multidisciplinärt och att de somatiska frågorna flätas in mer i verksamheten. Och med hjälp av kvalitetsregistren kan man komma in mer på detaljnivå, följa upp och fördjupa kunskapen.


Skribent: Margareta Andersson

//http://www.kvalitetsregister.se/projekt/battre-psykiatrisk-vard-med-kvalitetsregister/nyttan-nr-5/psykiskt-sjuka-far-samre-somatisk-vard

Av Sara Modigh - 4 februari 2014 15:35

 

Fakta

Myndigheten för vårdanalys har som uppgift att stärka patientens och brukarens ställning genom att granska och analysera vården utifrån patientens, brukarens och medborgarens perspektiv. Myndigheten bildades år 2011 och har 22 medarbetare.

Utlandsfödda behandlas i mindre utsträckning än patienter födda i Sverige med blodförtunnande läkemedlen warfarin och dipyridamol efter stroke.

Behandling med dessa läkemedel ska vara rutin vid stroke. Ändå är sannolikheten att personer födda utanför EU får behandlingen omkring 40 procent lägre än för Sverigefödda.

Det visar en ny rapport från myndigheten för vårdanalys.

Färre får ballongvidgning

Myndigheten lyfter också fram de psykiskt sjuka som en grupp som utsätts för skillnader i behandling. De blir i mindre utsträckning behandlade med ballongvidgning av kranskärlen, PCI, efter hjärtinfarkt.

PCI har en bevisad effekt och leder till minskad dödlighet för patienter med akut hjärtinfarkt och myndigheten menar att behandlingen ska ges till alla. Skillnaden i behandling av hjärtsjuka psykiskt sjuka är helt omotiverad, anser man.

Får vänta på specialist

Vårdanalys har granskat de skillnader i vård och behandling som Socialstyrelsen presenterade 2011, och lyfter fram fem områden där skillnaderna är särkilt omotiverade och väsentliga.

Det är även skillnader mellan olika delar i landet för patienter som misstänks ha lungcancer. I Örebro får patienterna komma till specialist efter 18 dagar, medan i Kalmar behöver de vänta i 44 dagar.

Sämre behandling för kvinnor

Män får oftare än kvinnor behandling med det blodtryckssänkande läkemedlet raashämmare efter hjärtsvikt. Myndigheten konstaterar att det inte finns några skäl att behandla män och kvinnor olika.

Rapporten visar ytterligare en sociokulturell skillnad. Patienter med lägre utbildning behandlas mindre med warfarin och dipyridamol vid stroke än patienter med hög utbildning. Sannolikheten att få behandlingen är 20 procent större bland högutbildade.

Av Sara Modigh - 4 februari 2014 13:30

 


Personer som drabbas av hjärtinfarkt och som samtidigt har en psykisk sjukdom får inte ballongutvidgning av hjärtats kranskärl i samma omfattning som övriga patienter. Psykiskt sjuka patienter har också ökad risk att avlida inom sex månader efter hjärtinfarkt.

- Om en ballongvidgning inte genomförs ökar risken att en patient med hjärtinfarkt avlider. Därför är det anmärkningsvärt att det inte sker i samma utsträckning för denna grupp patienter som för övriga, säger Peter Salmi, utredare på Socialstyrelsen.

Till exempel får närmare hälften av gruppen patienter som har samtidig psykossjukdom inte en ballongutvidgning genomförd i jämförelse med övriga hjärtpatienter.

- En förklaring kan vara att dessa patienter får ett sämre somatiskt omhändertagande inom vården, förutsatt att inga medicinska skäl finns till att inte utföra ingreppet, fortsätter Peter Salmi. Vi vill därför betona hälso- och sjukvårdens ansvar att nå gruppen psykiskt sjuka personer med somatisk sjuklighet i samma grad som övriga.

Studien visar också att psykiskt sjuka även hämtade ut läkemedel som ska minska risken för ytterligare infarkter i lägre utsträckning än psykiskt friska. Resultaten från denna studie följer och bekräftar resultaten från tidigare studier.

- Personer med psykisk sjukdom får inte lika god somatisk vård som övriga. Därför riskerar de sämre hälsa, oavsett vad orsakerna till detta kan vara, säger Peter Salmi.

Rapporten bygger på en registerbaserad studie av personer som för första gången har insjuknat i akut hjärtinfarkt. Studien ingår i en rapportserie som närmare undersöker vården för patienter med samtidig psykisk sjukdom utifrån de resultat som presenterades i Socialstyrelsens nationella utvärdering av psykiatrin 2010.

Rapporter som studerar stroke- och diabetesvård har tidigare publicerats i serien och ytterligare tre rapporter kommer att publiceras under året. Dessa studerar cancer, förlossningar och generell överdödlighet för patienter med samtidig psykisk sjukdom.


//http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011juni/psykisktsjukaforsamrevardvidhjartinfarkt


Av Sara Modigh - 3 februari 2014 16:41

Jag är märkt att det är fler än jag som inte blivit tagna på allvar då det sökt sig till den somatiska vården. Har man en psykisk ohälsa händer det ofta att allt det man söker hjälp för genast skylls på det psykiska måendet. Förra året blev jag sjuk och jag hade tur att jag "bara" behövde söka hjälp fyra-fem gånger innan jag fick remis för utredning. För andra kan det gå flera år innan man får hjälp. 


Jag tycker att detta är fruktansvärt! Man ska inte skickas hem med orden "Det är bara psykiskt, Det går nog över snart" utan en ordentlig utredning. 


Jag tror att det finns ett stort mörkertal av människor som inte blir trodda i vården. Är du en av dem? Var med och dela din historia här i bloggen så att vi kan öppna ögonen på människor om vad som faktiskt pågår i den här sjuka vården. 


Om du vill berätta om dina erfarenheter om att inte bli trodd eller hemskickad utan hjälp hör av er till mig på mailadressen Polyhymnia__@hotmail.com och märk mailet med "Den sjuka vården"

 

Tillsammans är vi starka och genom att fler människor talar om detta kan vi skapa en medvetenhet om detta stora problem!



Av Sara Modigh - 3 februari 2014 16:33

 

I mars månad började jag må väldigt dåligt. Jag sökte hjälp på min vårdcentral vid flera tillfällen under våren/sommaren. Vid just ett av dessa möten kände jag mig så otroligt illa bemött. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar på grund av den psykiska problematik jag har i bakgrunden. Jag upplevde att läkaren dumförklarade mig med sina kommentarer om att jag borde förstå att ångest kan yttra sig på olika sätt. Kan tilläggas att jag haft min ångest sedan sex års ålder så känner mycket väl till hur min ångest känns. När jag talade om detta för henne så upplevde jag en obehaglig kyla i hennes agerande och hon blev sur och tvär emot mig. Hon suckade "vi får väl ta några blodprover då, men mer kan vi inte göra" . Sagt och gjort några blodprover togs, alldeles säkert enbart för att få tyst på mig. 
Vet inte vad för prover som togs men de gav mig inga svar på vad jag hade för sjukdom. Jag blev sämre och sämre ju längre tiden gick och tillslut sökte jag akut till sjukhuset och fick rekommendationen att gå tillbaka till vårdcentralen och få en remiss till att göra en MR, som tur var fick jag det och då upptäcktes att jag hade förändringar i hjärnan och efter ytterligare undersökningar kunde en MS-diagnos sättas. Jag känner mig oerhört kränkt och otrygg i det faktum att om/när jag blir sjuk så får jag ingen vård pga den psykiska ohälsan jag har.
Kan även tillägga att detta inte är första gången jag blir avisad pga psykisk ohälsa. Jag sökte hjälp för smärta i knäna som jag hade haft i flera år och då fick jag redan i telefonen höra att det bara var ångest och att det skulle gå över snart. Det har det inte gjort och den smärtan beror förmodligen på min MS. Så den gången fick jag inte ens komma till vårdcentralen.

 

Mvh http://saramodigh.bloggplatsen.se/

Av Sara Modigh - 3 februari 2014 12:30

    

– Del 1 Jag minns inte mycket från min skoltid, det mesta jag minns är all ångest den framkallat.

Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis. Jag var livrädd varje dag.

Jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.

Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon.

Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och Spänd som jag fick ont.

 Jag var så liten jag fattade inte alls var oron var för något.

 Jag trivdes inte med de andra barnen och jag vill inte gå dit. Jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen, & de blev ju så klart oroliga och tog mig till vårdcentralen.

Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.

Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.

Detta ledde till att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.

Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.

Att ingen fattade hur dåligt jag mådde. Att ingen fattade att jag faktiskt hade ont på riktigt.


Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.

Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.

Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig , känslan av att bli uppäten inifrån, var ångest, och att det kunde bli motarbetat.

Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta.


Det var någonstans i lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.

Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.

När jag inte hade någon vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.

Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig.

Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.

Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.

Jag skadade mig med vassa föremål, slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig, och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.


                         


– Del 2 Jag kände mig så värdelös. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.

Jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig.

Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.

Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.

Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.

Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville dem ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig. Jag hatar verkligen att ingen sa nej. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Jag menar en trettonåring som inte är oskuld? en fjortonåring med risp-sår över hela kroppen? En Femtonåring som haft fler sexpartners än en trettioåring? Hur kan man ens ha sex med en trettonåring? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?

Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det. Killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det.

Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar. Våldsamma killar, killar med alkohol och drogmissbruk. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med.


Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.

Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit?? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Och BUP var förstås inte till någon hjälp nu heller.

Jag vet faktiskt inte om dem försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick någon hjälp. Jag kan inte minnas att dem gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUPs psykavdelning 3 gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta.

Men 3 gånger lyckades dem tvinga dit mig.

Jag rymde dock ganska fort. Jag hatade det stället och ännu mer hatade jag personalen.

Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor,. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.

De var också väldigt nedlåtande. Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en tolvårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.

Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sej ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dem flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om de fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd. De kunde t.ex sitta och kolla på tv, säg nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar dem att köra. Då kunde den ena kläcka ur sig. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig.

De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar. . Vilken Tolvåring behöver höra sådant??

Andra gången jag var inne gav den ena in ett underbältet slag genom att förolämpa mitt husdjur.

”Fan vilken äcklig astmahund. Det e ju sådana som andas så konstigt”. eller ”En sådan hund e ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”

Iallafall efter dem inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade ADHD.

Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren.

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. Så, så mycket var det med att allt är normalt.

Fattade de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre??

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

BUP hade säkert kunnat stoppa mina sjukdomar om de bara hade velat.

Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att de hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Så någon behandling blev det inte, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med IG i princip alla ämnen och 97 % frånvaro.

Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  

Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just han var det nått speciellt med. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.

Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.


           

            
– Del 3 

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.

När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.

Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.


Allt var inte längre svart. Vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende. Han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa.

Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt. Mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.

Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se.

Men han har ändå stannat vid min sida. Men som de säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller de gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.

De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar. Ingen människa ska egentligen behöva göra sådana saker.

Jag står inte ut med mig själv så det är ett under att han gör det. Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under de åren vi varit ihop. först, direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag.

Jag säger problembarn för det var det de kallade mig när jag gick i högstadiet.


Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.

Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan, vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.

Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. Hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.

Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk.

Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart.

Jag vill bli frisk nu nu nu …. Jag är jävigt trött på ångest, depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit. Speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda.

Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna. Det är tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten någon gång ibland.


           

            

- Del 4

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.

Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.

Det händer fortfarande inte mycket. Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.

Men jag får iallafall en remiss till en utredning.


Jag genomgår utredningen och blir diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.

Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.

Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.

Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. Veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.

Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.


Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.

Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.

Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.

Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte.



           

            

-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?

Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?


Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.

Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.




            


Del 6-2013-05-24

 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.


           

 

2013-11-27


När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 

För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen MS. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad, och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?

Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MSen längre än man först trott. 

Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. 


 

MVH http://saramodigh.bloggplatsen.se/

Av Sara Modigh - 10 februari 2013 17:45

Man hör gång på gång om patienter som känner sig illa behandlade inom vården. Patienter som möts av fördomar och inte tas på allvar. Patienter som känner sig bortglömda och inte respekteras. Patienter som inte får den vård dem behöver.

Det är många som känner att dem inte får rätt vård av psykiatrin. Det är långa väntetider och ofta får man inte hjälp när man verkligen behöver det. Många berättar också om att dem inte får hjälp med sina somatiska problem bara för att dem har eller har haft en psykisk ohälsa.

Jag har själv upplevt lite av det där.

Jag hat tex haft problem med mina knän i tre år. Jag har ofta så ont i knäna att jag inte kan somna. Det höll på i två år innan jag kontaktade min vårdcentral. Det dem sa var. " det är nog bara lite psykiskt det går nog över" Då blev jag faktiskt riktigt arg och tappade tron på den somatiska vården ganska mycket. Det är inte första gången jag fått den kommentaren när man ringt vårdcentralen för någonting. Men när det gäller huvudvärk , magont och bröstsmärtor är det för mig mer förståligt. Dem är ju alla saker man kan få av tex ångest som jag ju lider av. Men ont i knäna, sen när får man ont i knäna av ångest? Ringde då en annan vårdcentral, där dem först tyckte att oj det måste vi verkligen kolla upp. När vi sedan berättade att jag inte tillhörde den vårdcentralen blev det ju lite problem. Men det skulle gå att lösas. Sedan fick dem mitt personnummer och vips visste dem att jag hade psykisk ohälsa och jag var inte längre välkommen dit. Allt slutade med att jag fick kontakta en privat sjukgymnast och där konstaterades det att min smärta beror på att jag har överrörliga leder. Så det hade inget med mitt psyke att göra som den somatiska vården så gärna ville tro.

Kan inte säga att jag upplevt något sådant inom psykiatrin. Men även där finns det brister. Brister som jag tror beror på brist på pengar, tid, plats och personal. Sen finns det ju tyvärr också människor som inte borde jobba inom vården. Jag har tyvärr stött på sådana under min tid på BUP.  Dessa män satte djupa spår av skräck i mig och jag är än i dag livrädd för att bli inlagd. Varje gång jag åker förbi BUPs avdelning där jag var inlagd får jag rysningar av obehag.

Idag ångrar jag att jag inte anmälde. Men jag var bara ett barn. Jag hade ingen aning om att man kunde anmäla. Jag hoppas verkligen att dessa människorna inte jobbar kvar.


Det är så tråkigt när sjuka människor ska råka illa ut inom vården. Så borde det verkligen inte vara.

Så vart vänder man sig egentligen om man känner sig felbehandlad eller illa behandlad av vårdpersonal?


JO, om du tycker att du har blivit dåligt behandlad av hälso- och sjukvårdspersonal kan du vända dig till sjukvårdsförvaltningen, till landstinget eller till hälso- och sjukvårdsnämnden i kommunen. Anmälan kan också göras till Socialstyrelsen.


Men först och främst bör man vända sig till Patientnämden.

Patientnämnden är till för att göra det lättare för patienter och personal som arbetar inom sjukvård, äldrevård och tandvård att prata med varandra. Om du inte är nöjd med vården eller det bemötande du fått ska du helst prata med den person som vårdat dig. Om det känns svårt kan du prata med chefen på den enhet i vården som du inte är nöjd med.

http://www.socialstyrelsen.se/klagapavarden/hittadinpatientnamnd



 

Har du eller någon du känner blivit illa behandlade. Dela era erfarenheter på min forumtråd på Familjeliv. http://www.familjeliv.se/Forum-4-50/m68742594.html

Presentation

Bloggen som berättar sanningen om hur dålig somatisk vård man kan få om man har psykisk ohälsa

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards